yollster

Just nu sitter jag nyduschad och påklädd ensam hemma i min lägenhet i Bergen. Jag skrev ju aldrig det här nej men jag flyttade till Norge. Ibland slår det mig fortfarande som en örfil när jag promenerar till jobb på morgonen att "okej, här går jag ensam mitt ute i Bergen i Norge och vet exakt var jag ska, detta är ju sjukt".

Hursomhelst, här sitter jag. Mina rumskompisar är på annat håll, lägenheten stod tom inatt och jag trillade in vid tolvtiden, har skrubbat mig från topp till tå, ätit en väldigt god frukost och ipoden spelar på högtalaren låtar från "Godmorgon listan". Har druckit varm och kall oboy och har på mig världens skönaste mjukisbyxor som trillar av så fort jag reser mig upp.

Idag skiner solen, fantastiskt mycket faktiskt. Det är som om den bara bestämt sig för att ALLA ska vara glada idag och skiner på oss med sån kraft att man börjar kisa så mycket att man brister ut i skratt för att alla liknar kineser.

Hade någon sagt till mig den trettonde december när jag grät på ett luciatåg med en unge i knät eller någon av alla de utekvällar som slutade med utkletad mascara och söndergråtna ögon att "Du, om tre månader kommer du att sitta i din alldeles egen lägenhet i Norge, vara självständig, bo med två personer som får dig att skratta så att magen vänds ut och in minst en gång om dagen och arbeta med fantastiska människor i en stad som är så vacker att himmelriket måste likna den och du kommer vara så lycklig att du ibland undrar om du ska ringa upp han som krossade ditt hjärta och säga tack för det" så hade jag nog ryckt på axlarna och sagt något i stil med "Nej, jag blir aldrig glad igen."

Min poäng är väl helt enkelt att man faktiskt blir det, när jag nu pratar med människor som befinner sig i en liknande situation som den jag var satt i för ett tag sedan då man älskar någon så mycket och är så otroligt rädd för att bli lämnad av dem att man blundar helt för att varenda besök slutar i tårar och att hela förhållandet går på konstgjord andning och hålls ihop av säkerhetsnålar så blir jag ledsen.

Jag vill säga till folk att våga gå iväg från något som inte fungerar längre, men samtidigt så vet jag att det inte hjälper ett dugg. Jag hade aldrig tagit slut på vad jag hade. Jag vet inte vad som hänt om han inte heller gjort det men jag vet om att det var rätt.

Det svider det gör ont man tror att man ska gråta sönder hela sin kropp och aldrig någonsin få skratta igen. Men, hörrni så är det inte. För klyschigt nog så läker tiden faktiskt alla sår och jag är så jävla lycklig.

Tack